På väg norröver.

Tror min data verkligen att jag bara skall publicera en rubrik??
Jag tror bannemej att den här maskinen har ett helt eget liv som för det mesta går ut på att sinka mig.....
Plötsligt får jag upp rubriken att min ÖVERSKRIFT av ngn anledning blivit publicerad som nytt inlägg.
JAPP!! Det var precis det jag tänkte skriva i dag, jajjamensan!!


Idag är vi på väg upp till det lilla huset i skogen.
Kattpassarna har åkt så vi måste åka tillbaka, och jag skall jobba i morgon natt.
Detta efter en lång oplanerad ledighet (dvs sjukskrivning) som har medfört - som vanligt här i Sverige - ett ordentligt ekonomiskt avbräck.
En hel natt i karens och sen bara delar av lönen ,där man ju givetvis förlorar extra
på natten).
Nu är jag nästan aldrig sjuk, men tänk den som är det & har familj hemma! MARDRÖM!

Återigen vandrar tankarna til min äldste kille, han har inte hämtat sin post som är kvar här i lägenheten efter att han flyttat.
Det är räkningar, kontopost från banken etc. men vad gör man när han inte hör av sig och man inte vill ringa och hålla på, för då heter det att han blir utsatt för "telefonterror".
Detta trots att det gäller posten som är hans, samt saker vi skall ha kvar i lägenheten för de är våra - vi har en överenskommelse om det också.

Inte vill han att jag skall veta hans nya adress heller, så det får jag väl ta reda på själv, jag måste ju kunna skicka post om han inte behagar att komma - eller så får jag väl helt enkelt slänga den, det är ju inte jag som får föjderna ( och numera säger jag NEJ til att ordna upp i det hela )
OM han skulle kunna tänka sig att fråga...

Förut var det inget med mig som egentligen dög när vi pratade och umgicks, utom det att jag alltid fick ynnesten av att hjälpa honom när det gått skit, främst ekonomiskt & även akuta insatser)
Han hade aldrig accepterat ett sådant beteende av någon annan själv, som han utsätter oss för, men MAMMA - vars fel ALLT det onda i hans liv är - skall givetvis stå ut med det när han t.o.m. många ggr. talat om at jag minsann skall få "sota" för allt jag gjort...(eller inte gjort...)

Principer, det har han, en himla massa, men de verkar ,när det kniper, bara gälla andra och inte honom själv.
Grejen är att han inte ens förstår att han beter sig så.

Egentligen är det här mest saker som sårar mig - och säkert andra i hans omgivning också- och det är väl inte det jag uplever som värst nu.

Det som är värst är att han är så bitter och desillusionerad vi den unga ålder som han har. Hur i hela fridens namn skall han få till sitt liv då, om ingenting är värt att ha ??
Hur har man det egentligen när man är så arg och inte sover ordentligt?? Eller rättare sagt, har så stora sömnproblem så man inte KLARAR att sova ordentligt (egentligen har han inte klarat av att ha den ordningen som läkaren rekommenderat)

ORDNING är det stora problemet, STRUKTUR och SYSTEM.

Och det värsta är, att jag/vi genom att skjuta till en hel del ekonomisk och annan hjälp inte har hjälpt till på något sätt alls, som fallet skulle vara om någon hade haft det något så när OK med sig själv men "mått dåligt".
Resultatet har snarare sagt blivit tvärt om, och konsekvensen av detta är att vi blivit ordentliga ovänner.

Min del i det hela är att jag är MAMMA, och att jag har insett att det här inte går längre, hur mycket det än smärtar mig.

Om man av någon får höra att man i dem ser sina egna misslyckanden och bara försöker att hjälpa dem för att själv framstå som god ( hur f-n får man ens en sån tanke???)
Har alltid tyckt att det är ett under att vi två (mitt ex & jag) lyckats producera så härliga & fina ungar.

När man till slut får ett riktigt bra och PERSONLIGT prat med den annars ,i stor grad, frånvarande fadern (typ en hel natt, om allt som man verkligen behövt ta upp angående allt skit man haft ihop med bl.a. skilsmässa) och glädjestrålande över detta skriver en mail till sin son ( som INTE tror att man har/vill ha kontakt med fadern på ett bra sätt) får till svar:

"Det gör Du bara för att kunna prata skit om mig när jag fortfarande är på resa och hålla Din egen rygg fri...."

HUR kan man tänka så och vara så paranoid (ursäkta att jag säger så, men vad är det annars??)
Jag skrev dessutom i mailen vad vi hade talat om, hade väl ingen anledning att dölja något så positivt för oss alla??
Vad skulle jag ha för anledning??
Om jag pratar så mkt. skit, hur kommer det sig då att ingen drar sig tillbaka från min son p.g.a. mig och mitt prat??
Vad skulle jag ha för nytta av att framstå som en HELT idiotisk klimakteriekärring som baktalar sin egen son?

Nu skriver jag visserligen en blogg, men det här är saker som han och jag pratat/grälat/skrikit om, så vi vet om detta bägge två.
Därför anser jag det inte som skitprat.

Har till dels trängt bort den tanken, men hela jag har väl sagt STOPP nu, och det är väl därför jag blivit sjukskriven. det blev nog för mkt med 100% jobb, festival under den lediga veckan(transportansvar) samt det värsta, konflikten med min son.

Hoppas att det går bra att börja jobba igen, måste få en ekonomi att tala om igen...

Hoppas innerligt att det går bra för min son, och att han klarar att leva ett HELT EGET liv (har insett att jag genom att alltid finnas till hands, på vilka villkor som helst egentligen HINDRAT just det)

Solen skiner, det är trots allt en vacker dag!