Mamma på middag.

Det var trevligt att ha min lilla mamma här igår, och det gick bra.
Hon tog bara hemskt lång tid på att komma hit, hon satte sig på 6:ans spårvagn för att slippa byta, och den går ju runt hela stan innan den kommer hit.....
Så svor hon ve och förbannelse över att det hade tagit sån tid när hon kommit hit, men hon hade ju inte tänkt på det innan.
Hon är över 80, så att hon envisas med att ta sig runt själv är ju beundransvärt.

Men de gamla takterna sitter i:
"Om jag säger något, lovar Du att inte bli arg då?"

Det var längesedan jag hörde något sånt , men hon förnekar sig inte, förr eller senare kommer det såna grejer.
HUR kan jag lova något sådant, när jag över huvud taget inte vet vad hon kommer att säga??
Och man kan ju tänka sig att det inte är det mest trevliga hon skall till att kväka ur sig, när frågan väl är ställd....

Jag är inte den mest finkänsliga av personer, men min mor är som en elefant i en glasaffär när det gäller saker man kan/inte kan säga till människor.
Hon tycker att hon kan säga allt, för att hon är äldre, och då är det bara så. Det är väl egentligen en generationfråga och en fråga om uppfostran, men vissa grejer tycker man ju att en människa skulle ha "inbyggda" gränser för.

Nu går det ju jättebra med mamma, men såna här underliga saker som jag egentigen aldrig kommer att förstå, har jag tampats med sen jag var liten.
Tänk att man kan tycka så annorlunda om saker ändå, hon är ju min mamma, det är inte 100 år mellan oss - men ibland känns det så.

Har numera i varje fall slagit mig till ro med att vissa saker kommer jag aldrig att förstå med min mamma, för att hon inte VILL att jag skall förstå och också för att hon i väldigt många fall inte ens förstår själv, det bara ÄR så.
Det som är allra mest besvärligt glömmer man bort.

Det är en överlevnadsstrategi som fungerar för alla i viss mån, men jag har i varje fall aldrig lyckats glömma bort en massa saker, hur gärna jag än i vissa fall önskat att jag kunnat det.
Det är saker ( både goda och dåliga) i livet som bara är totalt omöjliga att glömma.

Att man gått vidare och förstått just det gör att vi kan umgås mycket bättre nu, och också det faktum att jag har en ny partner hjälper.

Av alla saker i världen så var hennes reaktion minimal när jag sade att min och Sofies relation var mer än vänskaplig...."Ni skall väl inte gifta Er i kyrkan? Bra att Du är av med Han Den Där Karlsloken..." ungefär.

Men att hon för sina släktingar i Baltikum skulle vara öppen med om HUR vi lever är en utopi, det går inte ens att tänka sig.
Det är inte heller så underligt:
Vi lyckades när vi mötte 2 av våra vänner där -med följe -i en snabbmatssylta, tömma hela restaurangen på kunder, de förstod "vad för sorts" människor vi är.
Våra vänner är lite kända där, så... det räckte att vi bara satt och pratade och skrattade efter att inte setts ett tag....
Tur att man bor i Sverige!

Efter att ha rest en del ( sista resan 6 månader i Asien) så inser man att man har det bra här, väldigt bra t.o.m.
Rent trygghetsmässigt är nog Sverige mer eller mindre oöverträffat (OK, en del andra skandinaviska länder och kanske New Zeeland också, har jag hört...) men en del utav Jantelagsmentaliteten och liknöjdheten inför livet som kommer med det hela hade man kunnat vara utan....

Det är lätt att få blodad tand när det gäller resandet.......
Vi skall ut igen, det suger redan i "restarmen".

F.ö. så åt vi "kjøttkaker i brun saus med erterstuing" när mamma var här, det är basic husmanskost från Norge, men det är väldigt gott när det är välgjort, och det var det i går!!
TACK Sofie!!

Nu skall jag äta frukost!!